Poesia kaiera
Poesia kaiera
Georg Trakl
itzulpena: Anton Garikano
2014, poesia
64 orrialde
978-84-92468-52-2
Georg Trakl
1887-1914
 
 

 

Herrixkan

 

                                1

 

Harresi marroien artetik ageri da herrixka, soroa.

Artzain bat usteltzen harri zahar batean.

Baso ertzaren baitan animalia urdinak,

Hosto bigunak, isilera jausten.

 

Nekazarien bekoki marroiak. Luze jotzen du

Arrats-ezkilak; ohitura dohatsuak eder dira,

Salbatzailearen buru beltza arantzartean,

Gela freskoa, heriotzak bakea ekarrita.

 

Zein zurbil dauden amak. Urdina jausten da

Kristalera eta kutxara, gogoan harro gordea;

Buru zuri bat ere adin handiko makurtzen da

Bilobarengana, esnea eta izarrak edaten ari.

 

 

                                2

 

Espirituz bakarti hildako pobrea

Argizaritsu tentetu da bidezidor zahar batean.

Sagarrondoak amiltzen dira biluz eta bare

Beren fruituen kolorean, beltz ustelduan.

 

Lasto lehorrezko sabaia oraindik harro

Behien loaren gainean. Neskame itsua

Agertu da patioan; ur urdin baten antsia;

Zaldi-kaskezur bat ate usteldutik begira.

 

Ergelak zentzu ilunez esandako maitasun

Hitz bat isilduz doa zuhaixka beltzean,

Non neskamea dagoen, amets-irudi mehe.

Urdin umelean hoska darrai arratsak.

 

 

                                3

 

Hego-haizeak soildu dituen adarrak leihoan joka.

Nekazari-andrearen altzoan min basati bat azkartzen.

Besoetatik elur beltza dario;

Urre-begidun hontzak dabilzkio buru ondoan.

 

Harresiak ilunpe freskoan

Biluz eta lohi so. Sukar-ohean izozten

Sabel haurduna, eta ilargia hari gordin zelatan.

Gela aurrean txakur bat akabatuta.

 

Atetik goibel sartu dira hiru gizon

Soroan hautsitako segekin.

Arrats-haize gorriak leihoan kirrinka;

Aingeru beltz bat irten da handik.

 

Im Dorf

1

Aus braunen Mauern tritt ein Dorf, ein Feld. / Ein Hirt verwest auf einem alten Stein. / Der Saum des Walds schließt blaue Tiere ein, / Das sanfte Laub, das in die Stille fällt. // Der Bauern braune Stirnen. Lange tönt / Die Abendglöcke; schön ist frommer Brauch, / Des Heilands schwarzes Haupt im Dornenstrauch, / Die kühle Stube, die der Tod versöhnt. // Wie bleich die Mütter sind. Die Bläue sinkt / Auf Glas und Truh, die stolz ihr Sinn bewahrt; / Auch neigt ein weißes Haupt sich hochbejahrt / Aufs Enkelkind, das Milch und Sterne trinkt.

2

Der Arme, der im Geiste einsam starb, / Steigt wächsern über einen alten Pfad. / Die Apfelbäume sinken kahl und stad / Ins Farbige ihrer Frucht, die schwarz verdarb. // Noch immer wölbt das Dach aus dürrem Stroh / Sich übern Schlaf der Kühe. Die blinde Magd / Erscheint im Hof; ein blaues Wasser klagt; / Ein Pferdeschädel starrt vom morschen Tor. // Der Idiot spricht dunklen Sinns ein Wort / Der Liebe, das in schwarzen Busch verhallt, / Wo jene steht in schmaler Traumgestalt. / Der Abend tönt in feuchter Bläue fort.

3

Ans Fenster schlagen Äste föhnentlaubt. / Im Schoß der Bäurin wächst ein wildes Weh. / Durch ihre Arme rieselt schwarzer Schnee; / Goldäugige Eulen flattern um ihr Haupt. // Die Mauern starren kahl und grauverdeckt / Ins kühle Dunkel. Im Fieberbette friert / Der schwangere Leib, den frech der Mond bestiert. / Vor ihrer Kammer ist ein Hund verreckt. // Drei Männer treten finster durch das Tor / Mit Sense, die im Feld zerbrochen sind. / Durchs Fenster klirrt der rote Abendwind; / Ein schwarzer Engel tritt daraus hervor.