Poesia kaiera
Poesia kaiera
Philip Larkin
itzulpena: Juanjo Olasagarre
2023, poesia
64 orrialde
978-84-19570-16-1
Philip Larkin
1922-1985
 
 

 

Zubia bizientzat

 

Hiri isolatua uraren ondoan etzana,

dorre zuriz ereina, aurpegia erdi itzulia du

Europarantz, iparraldeko alaba bakartia,

mendeetan zehar bere leku apartatuari eutsiz.

 

Bere kupula eta garabien atzean zeru erraldoiak

urrez eta itzalez eraikita; kai eta alanbrezko

filigrana, borda eta findegizkoa.

Bere silueta langilea itsasorantz doa.

 

Bere hiru puntako barnealde urrunean

lore zurizko bide luzeek ibaiertzarekin bat egiten dute.

Muinoak poliki irristatzen dira itsasorantz, kaio arruntak zut,

azeri zorrotza eta faisai distiratsua ibilian, eta haizeaz

 

zabal, galsoro gihartsuek garbitzen dituzte herriak,

elizak hostoetan erdi murgilduta. Egonean daude

uda garaian itota, gurdiak eta txabolak,

itsaso errauts-urdinaren laino handi biguna gertu.

 

Elurrak mamitutako neguko egunak oraindik isilago dira:

etxaldeak soroetara errenditzen dira, argi bakarrak pizten dituzte,

eliz dorreek berriketan dihardute

Howden eta Beverley, Hedon eta Patrington,

 

bitartean itsaso malkartsuetan barreiaturik, itsasontzi izoztuek

txori errariak balira bezala bere bakardadea daramate,

miliek ilundu gabeko oroimen argitsua,

bihotzarentzako portu bat, atsekabearen kontrakoa.

 

Eta orain oinkada hau gure bakardade atseginera,

lerro zuzen baten enara gora eta behera bat,

gure paisaia maitatua diseinu berri batean

behin betirako marraztuko duen urrats erraldoia.

 

Haizeak harpa baten antzera jotzen du; kanta,

zoli ekialdetik, eguzkia eztarrian duela mendebaldetik,

ez da jada konderri batekoa edo bestekoa izango,

iparretik hegora batasuna egin baita.

 

Bertako bizitzen mende galduek gora egin zuten,

loratu egin ziren eta hasitako tokian bete gabe erori,

badirudi orain berregin eta irekitzen ari direla,

denak berpizturik tarte bakar honetan,

 

mundura jota, gure bizitzek egiten duten bezala,

bizitza guztiek egiten duten bezala, eman dezakegulako ustean

garen horren onena eta egia gisa gordetzen duguna:

beti gara zubi bidez bizi.

 

Bridge for the Living

Isolate city spread alongside water, / Posted with white towers, she keeps her face / Half-turned to Europe, lonely northern daughter, / Holding through centuries her separate place. // Behind her domes and cranes enormous skies / Of gold and shadows build; a filigree / Of wharves and wires, ricks and refineries, / Her working skyline wanders to the sea. // In her remote three-cornered hinterland / Long white-flowered lanes follow the riverside. / The hills bend slowly seaward, plain gulls stand, / Sharp fox and brilliant pheasant walk, and wide // Wind-muscled wheatfields wash round villages, / Their churches half-submerged in leaf. They lie / Drowned in high summer, cartways and cottages, / The soft huge haze of ash-blue sea close by. // Snow-thickened winter days are yet more still: / Farms fold in fields, their single lamps come on, / Tall church-towers parley, airily audible, / Howden and Beverley, Hedon and Patrington, // While scattered on steep seas, ice-crusted ships / Like errant birds carry her loneliness, / A lighted memory no miles eclipse, / A harbour for the heart against distress. // And now this stride into our solitude, / A swallow-fall and rise of one plain line, / A giant step for ever to include / All our dear landscape in a new design. // The winds play on it like a harp; the song, / Sharp from the east, sun-throated from the west, / Will never to one separate shire belong, / But north and south make union manifest. // Lost centuries of local lives that rose / And flowered to fall short where they began / Seem now to reassemble and unclose, / All resurrected in this single span, // Reaching for the world, as our lives do, / As all lives do, reaching that we may give / The best of what we are and hold as true: / Always it is by bridges that we live.