Poesia kaiera
Poesia kaiera
Alfonsina Storni
itzulpena: Uxue Alberdi
2017, poesia
64 orrialde
978-84-92468-96-6
Alfonsina Storni
1892-1938
 
 

 

Amarentzako hitzak

 

Ez dizut egia handiez galdetzen. Bai zera!

Ez zenituzke erantzungo; soilik dut ikertzen

sabelean hazi ninduzunean ilargia testigu ote zen,

patio ilun loratuetan pasieran bera.

 

Eta kar latinoko zure bular joria

adituz lokartzen al nintzen, itsaso erlats ozenak

logaletu ote zizkizun gauak, eta ikusi al zenituen

ilunsentiaren urrean hondoratzen itsas txoriak.

 

Ezen alegiazkoa, bidaiaria dut arima guztia,

eta eromen laino mehe batek bustia,

noiz-eta ilargi berria igotzean zeru urdinaren erdira.

 

Eta plazer hartzen du, itsasoa indartsu zabaltzen bada,

urrumaka, marinelen kantu zolien baitara

noraezean doazen hegazti handiei begira.

 

Palabras a mi madre

No las grandes verdades yo te pregunto, que / No las contestarías; solamente investigo / Si cuando me gestaste, fue la luna testigo, / Por los oscuros patios en flor, paseándose. // Y si, cuando, en tu seno de fervores latinos, / Yo escuchando dormía, un ronco mar sonoro / Te adormeció las noches, y miraste en el oro / Del crepúsculo, hundirse los pájaros marinos. // Porque mi alma es toda fantástica, viajera, / Y la envuelve una nube de locura ligera / Cuando la luna nueva monta al cielo azulino. // Y gusta, si el mar abre sus fuertes pebeteros, / Arrullada, en un claro cantar de marineros / Mirar las grandes aves que pasan sin destino.